Kära läsare och fanatiker,

Resan förra helgen till Umeå var väldigt lång så jag hade gjort en blandskiva att fördriva tiden med. Mest gubbiga kärlekslåtar. Om du vill få den skivan så skicka ett mail till oss och berätta att du vill ha den så kommer den på posten. Först till kvarn!

/Anders

Ni har väl säkert alla att när madonna kommer till ett hotell under turnen så måste rummet vara målat i rätt färg (säg vitt, detta är dock bara ett rykte men ändå), allt i feng shui-tema (för er som inte vet vad det är tycker jag ni skall fråga PO, han har faktiskt varit på kurs i just detta ämne). Vi har inte riktigt samma krav men tydligen så höga så att ingen någonsin har lyckats pricka in ridern helt och hållet. autisterna brukar dock sällan bry sig men då och då blir vi lite arga och knyter handen i fickan. Ibland kommer vi till loger som däremot är helt fantastiska. det behövs nämligen inte mycket för att få oss glada, se här de 2 praktexempel tagna från uppsala respektive västerås.

som ni ser i exempel 1 har  vi här 2 sorters chips plus 2 dipsåser. mycket bra! med tillhörande godisskål finns det verkligen inget att klaga på.
Den nedre bilden talar nästan för sig själv. som ni förhoppningsvis vet så är chips ett tema i autisernas liv, för PO är det på gränsen till en livsstil. En kvinnlig stor guldsäljande artist i vår närhet har på sin rider uttryckligen bett om att det INTE skall serveras chips i logen, något sådant ovanligt dumt skulle vi aldrig ens komma på tanken.
Här har det alltså dukats upp 4 sorters pringels, 3 sorters mexicochips med tillhörande salsa. MKT mkt bra, ja till och med vackert. Inom en snar framtid kommer första avsnittet av Gotteresan- en gastornomisk resa genom kaloriernas Sverige.

PS. ernst bodde på samma hotell DS
// jesper

Den här katalogen damp ner i mitt brevinkast för någon vecka sedan. Sedan dess är inget längre som det en gång var.

Det som verkligen fick mig ur balans var inte hästhuvudet, vilket alla ni som sett Gudfadern 2 vet är ett riktigt dåligt tecken, utan baksidan. Katalogen var direktadresserad.

Jag reagerade på det sättet man ofta gör när man ställs inför det okända. Jag började skratta. Som för att skrämma det otäcka på flykten. Men under fnittret gnagde tankarna: Var det så här världen såg på Autisterna?
Som ett skämt?
En gång inför en spelning beskrev vi bandet som en indieversion av Il Divo. Journalisten blev naturligtvis mycket glad och vi lika bedrövade när vi såg artikeln i tryck. Skulle nu vi aldrig undfly den beteckningen. Framför mig låg beviset i form av en personlig försändelse från Eksons postorder.
Vi var gycklare.
Jag började bläddra i katalogen.

Eftersom vi i Autisterna alltid försökt klä upp oss inför våra spelningar höll jag utkik efter användbara outfits. Jag gav ganska snart upp hoppet om att hitta något stiligt. Men kläderna från Eksons postorder hade en annan uppenbar fördel. I och med att det var så erbarmligt fula och därmed omöjliga att bära till vardags skulle de vara avdragsgilla. Det är nämligen så att man som artist bara får dra av kläder som används på scen och inte privat. Man måste således paljettglittra likt Abba eller begå estetiskt massjälvmord i matchande dansbandskostymer för att inte fällas för bokföringsbrott. Eller också kan man beställa en riddarrustning i plast från Eksons. Så till nästa skiva behöver vi er hjälp. Vilken av dessa stilar är Autisterna 2.0?

i gyckel och sång/ Per-Olof

I fredags spelade vi på Debaser slussen för 3e gången. Kul folk men sugigt ljud. tänk att det skall vara så svårt att förstå att publiken oftast vill höra sången, blir lite lättare att hänga med i texterna. Vi passade på att göra en weekend i stan. Fikade på vurma, hornstull. Mmmm, gott, Ragatan kan varmt rekommenderas. Inga missöde alls, tror jag. Var alldeles för trött efter en förmiddag på labbet med elever så jag skippade efterfesten. Kanske hände det något roligt där? annars brukar de oftast se ut så här:
Jesper är lite less och trött men känner ändå ett visst ansvar och försöker hålla uppe humöret på gänget.
PO i sin tur har startat någon sorts korvkiosksfilosofidiskussion med en skitfull kille som har läst 30 p litteraturvetenskap.
Anders klagar lite på musiken, är lite allmänt småsur och vill helst gå ut och röka.
Björn är för full och imiterar någon av de övriga i bandet.
Andreas börjar prata Gotländska och delger med glädje sitt egna recept på kåldolmar.
Sofia sjunger en kristen härlig frisläpp käck folkhögskolesång.

God vecka!! // jesper

Turnehösten har börjat och ojojoj va kul det va. Visserligen kände vi oss lite gamla men med att tiden gick försvann alla åldershämningar. Vi kände oss som 22, odödliga och tyckte allvarligt talat att köpa vin till efterfesten va det bästa vi kunde göra med pengarna vi tjänat på skivförsäljningen. Efter en natt i ett inrett skyddsrum njöt som aldrig förr av V-Dalas brunch med nybakta scones och nattliga historier från vår skivbolagschefsvän Pär. Historien påmindes om en scen ur trainspotting, och innehöll en flykt genom ett fönster. Så tack Uppsala, tack V-Dala och tack Pär.

Och om ni vill se hur det var på Yran får ni här både rörlig och stillbild. Vi tackar speciellt Malin som var så snäll och skickade oss bilderna från spelningen utanför Skivhörnan i Östersund.

/ Per-Olof

Foto:Malin Simonsson

Oj, oj. Nu är man lite slut. Tre spelningar på Yran-fredagen var rekord. Jag sprang från jobbet för att hinna med den akustiska spelningen utanför Skivhörnan. Det var riktigt nervöst att spela där. Mycket mer än senare på kvällen på riktiga scener.Alla spelar Allan-spelningen var rolig att göra. Kul att alla levererade bra spelningar. Men det är svårt att misslyckas om man spelar så fina visor. Allan Edvall, Hissmofors stolthet! Vår egen spelningen senare under natten led dessvärre av en mardrömsinledning. Är aldrig kul med med ljudstrul. Men sedan tog det sig. Vilken publik! Ser fram emot att möta er igen i höst. Då kommer det att bli lite spelningar runt om i landet. Vi ska även skriva låtar till en ny skiva. Ses i höst!/Per-Olof 

Vår skivbolagsboss framför sina guldskivor (och tittar man riktigt noga ser man Hjalle och Heaveys första album och då förstår man att det kanske inte är Grooves album på väggen).

Förra vecka va en sjukt jobbig vecka, massa grejer och som ni nu vet en väääldigt tidig morgon. Hursomhelst, torsdagens gig va en härlig upplevelse. Varmt, sent och massor utan folk. Dessutom kändes det som gamla Gump-tider. När jag kom in i logen sent sent sent sitter Teo Jensson (The Plan), Henrik Berggren och HästpojksMartin i soffan och frågar mkt gulligt om det är OK att de röker i logen. Men det va inte då jag blev Starstruck. Min flickvän blir konstigt nog väldigt ofta starstruck medan jag själv ALDRIG bryr mig speciellt mycket, men i torsdags hände det. Mitt under giget såg Though Alliance-”sångaren” (vet ju inte ens vad han heter) digga i publiken. Jag blev alldeles till mig, och kände mig fjorton (eller som när flickvännen fick träffa Orup) och hade svårt att sjunga ooo. Så om någon tyckte att mina ooooo’n kom konstigt beror det på det. Nu iväg till fest! ///jesper

Jag visste inte att det fanns ett halv fyra på morgonen också, bara på natten eller eftermiddagen. Men då var vi här hur som helst, i Studio ett på Tv4. Först av alla. Inga tekniker, producenter, programledare eller nåt, bara vi och en stor studio. Så vad skulle vi annars göra än att vara det bonniga bandet från landet och skoja vid nyhetsuppläsarborden.

Kristin Kaspersen och han som inte heter Bengt Magnusson var väldigt älskvärda och tevliga, även om de påstod att vi var från Åre när de påade oss. Thomas Bodström är här också. Jag och Andreas mötte honom i korridoren utanför logerna. Han grymtade mot oss med ett “mööh!” liksom. Jag vet inte om det var ett uppskattande mööh eller om han var oförskämd. Han stirrade i alla fall på Andreas vita kostym och blommiga skjorta med ett skevt leende.

Vi levererade när vi spelade Himmelen hur som helst, även om det gick lite långsamt. Men det blir ju mer Stim-pengar då. Vi ska spela om en timme igen och nu dräller vi mest och tittar på Hjalle och Heavys guldskivor och Bengt Magnussons utmärkelse för årets studioankare 1998.

//Björn